isabelle lindgren

Fy blir alldeles kall i kroppen när jag tänker på det här... Och det gör jag tyvärr ofta, det är nästan som en tvångstanke... Jag är rädd för att Noel, jag eller Olle ska dö.
Att nån av oss ska dö och hur vi andra ska kunna fortsätta leva utan varandra...

Tänkte senast i morse när Noel låg och sov. Han hade nästan sovit i två timmar och jag tyckte det var ganska länge och jag hade tittat till honom på ett bra tag, för risken är att han vaknar när man går in i rummet för det blir så ljust då och dörren låter illa när man ska få upp den...  Då tänkte jag i alla fall, tänk om han inte andas!
tänk om jag har suttitr här ute och ätit och kollat på tv så har han legat där inne å dött!! Å Olle är inte hemma, hur skulle jag berätta för honom, hur skulle jag säga att Noel var död??...

Fy å sånna tankar har jag haft sen jag födde honom, eller rättare sagt sen vi kom hem från BB.
Och så är det om allt, när vi går ut och går och vi står vid ett övergångsställe ; Tänk om jag tappar vagnen å den rullar ut, eller om nån knuffar mig och barnvagnen? Tänk om bron rasar, tänk om den där gubben har en kniv innanför jackan och hugger i vagnen. Eller om vi är ensamna hemma; tänk om jag halkar i duschen och slår i huvudet och Noel är alldeles ensam och hungrig. Tänk om Olle skadar sig när han är iväg på Kollo, tänk om bussen är med om en trafikolycka, eller att han fastnar i propellern i båten...

Ja å så kan jag hålla på heeela dagarna =( Blir så trött på mig själv, men jag kan inte låta bli att tänka så. Det bara ploppar upp. Jag kanske måste söka hjälp....

Min familj är det finaste jag har och det skulle vara en ren och skär mardrömm om jag förlorade någon av dem!