Ett ögonblick
När mitt vatten gick! Vilken kännsla det var!!
Taget ur min förlossningsberättelse. Som du hittar under januari månad, med titeln, här kommer den.
Jag gick och la mig i sängen med Olle kvällen mellan söndag och måndag, måndagen den 20/12. Jag låg och vred å vände mig fram till ett tiden men lyckades till slut slumra till, hade snart varit vaken ett dygn. Värkarna hade återigen avtagit så det var skönt att kunna somna!
POOF sa det, å blött blev det! (återigen 02.00)
Vaknar och blir helt förstelnad, skriker ut; Shit, reser mig upp och känner hur det sipprar mellan bena på mig, Olle vattnet går!!!
Han vaknar helt yrvaken och mumlar med ögonen i kors; Va är det sant, är det dags?!
Jag springer in på toaletten där det fotsätter att rinna. En mycket stark och överväldigande känsla väller över mig! Nu kommer det att hända!! Nu är det dags att träffa Kotten, eller i alla fall inom två dygn! (om vattnet går men inte värkarna kommer igång så sätts man igång efter 48 timmar)
Oj jag ryser verkligen, den känslan, den vetskapen, den oron, den extasen!! =D
