Förlossningsberättelsen.

Obs! Detta kanske inte är för alla öron. Denna sammanfattning av min förlossning skriver jag för egen del å för de vänner jag vet vill läsa. Jag kommer att vara helt ärlig och om du är minsta osäker på om du verkligen vill läsa så kanske du bör avvakta. Jag har delat upp denna förlossningsberättelse i två delar. Första är om mitt hemarbete och den sista delen är om tiden på förlossningen.

Hemmaarbetet

Okey hur ska vi då börja… jag anser att mina förlossningsvärkar började kl 02.00 natten den 19/12 2010. Då vaknade jag upp av sammandragningar utan dess like, de kom på en gång regelbundet med ca 10 min mellanrum och det var en helt annan känsla mot mina tidigare förvärkar. Men jag vågade ändå inte hoppas på för mycket. Detta var alltså natten mellan lördag och söndag.

Under dagen så fortsatte värkarna men avtog något mellan varven, både i intensitet och regelbundenhet men satte igång sen mot kvällen igen. Hur kan jag förklara dessa värkar, för er som aldrig har haft några… Ni som är tjejer vet säkert hur det känns när man får (som jag kallar det) ”menshugg” När det hugger till i livmodern/äggledarna runt den veckan du ska ha mens. Ett sånt menshugg, fast långt, plus den ilande smärtan i ryggen när man slår i svanskotan.  En sån smärta kommer krypandes och suger tag i hela kroppen under ca 1-1,5 min, sen är det som bortblåst där i mellan… Mycket märkligt, att gå och bara vänta att få ont igen och igen. Det var otroligt påfrestande mentalt tyckte jag, speciellt när man började känna sig trött mot slutet av vilan mellan värkarna och då ser att det nu har gått 8 minuter och det dags igen…

Jag gick och la mig i sängen med Olle kvällen mellan söndag och måndag, måndagen den 20/12. Jag låg och vred å vände mig fram till ett tiden men lyckades till slut slumra till, hade snart varit vaken ett dygn. Värkarna hade återigen avtagit så det var skönt att kunna somna!

POOF sa det, å blött blev det! (återigen 02.00)

Vaknar och blir helt förstelnad, skriker ut; Shit, reser mig upp och känner hur det sipprar mellan bena på mig, Olle vattnet går!!!

Han vaknar helt yrvaken och mumlar med ögonen i kors; Va är det sant, är det dags?!

Jag springer in på toaletten där det fotsätter att rinna. En mycket stark och överväldigande känsla väller över mig! Nu kommer det att hända!! Nu är det dags att träffa Kotten, eller i alla fall inom två dygn! (om vattnet går men inte värkarna kommer igång så sätts man igång efter 48 timmar)

Lustigt nog så hade jag satt på mig en binda den natten, för jag tänkte på kvällen ”utifall att”. Har inte haft binda under hela graviditeten men just den kvällen så kanske jag hoppades extra mycket! Bindan hade sugit upp nästan allt! Good stuff, men sen kom det ju mycket mer i toan. Klart och fint vatten med en liten del av slemproppen i bindan som hade en ljus strimma blod, men inget mer!

När jag sitter på toa så kommer ett helt nytt tryck, det var som att någon hade tappat en sten inne i slidan på mig. Men inga värkar än… Ringde faktiskt min mamma också när jag satt där på toan =)

När jag kommer ut springer Olle omkring fullt påklädd och yrar runt i lägenheten och packar å har sig. Jag förklarade att värkarna inte har satt igång än så det är ingen idé att åka in på ett bra tag. Jag skulle hoppa in i duschen och tvätta av mig och se om värkarna kanske ville komma igång.  Men icke… Vi bestämde oss för att ringa och meddela förlossningen att vattnet hade gått i alla fall och vi fick rådet att ta Alvedon och gå och försöka vila, men om inget hade satt igång tills på morgonen så skulle vi komma in till specialistmödravården kl 10 dagen efter.

Kort och gott gick vi och la oss, men allt för uppspelta för att ens försöka sova!

Här blir det lite suddigt i minnet, men värkarna återkommer någonstans här under natten med tio minuters intervaller och de blir jobbigare och jobbigare. Men kl 10 så är vi på spec avdelningen och får sitta med ett ctg som mäter barnets hjärtljud och mina värkar. Det glesar något under kontrollen och svajar mellan 10 och 15 min, men ont, ont ont ont gjorde det och det vara svårt att sitta ner och ta värkarna. Vi fick en tid för igångsättning onsdagen den 22/12 kl 08.00 men jag hoppades på att det såklart skulle sätta igång av sig själv… men det såg mörkt ut med dessa glesa värkar.

Minns att jag under dagen kände mig febrig och hängig, men tempen visade inget, fast å andra sidan gick jag ju på maxdos av Alvedon som aldrig riktigt hann gå ur kroppen.

Värkarna fortsatte i två dagar till med sju till tio minuter mellan värkarna men med några pauser då de inte var lika intensiva och då somnade jag av ren utmattning. Värkarna höll alltså på i tre dygn och under dessa tre dygn innan jag åkte in till förlossningen så sov jag kanske sammanlagt 4-5 timmar… Trött är inte ord nog! Men det var välbehövda timmars sömn när det väl kom, fick otrolig energi av ett fåtal timmars sömn! Natten innan vi skulle in på igångsättning var en ren och skär plåga. Natten den 22/12 2010. Jag vankade omkring i lägenheten från tolv tiden fram till kl fem. Då ringde jag till förlossningen och grät! Jag hade ont och varken kunde eller orkade vara hemma längre. Barnmorskan frågade hur långt det var i mellan värkarna och jag sa mellan 7 och 10 min. Å hon sa; ja men va bra då är ju förlossningen igång, då behöver vi ju inte sätta igång dig, men det är för tidigt att komma in. Du skall ha mellan 3 och 4 värkar på 10 minuter, då är det läge att komma in! –Nej! Jag ska komma in kl 8, har tid då, men jag vill komma in NU! Och jag vill inte bli hemskickad! Jag har haft värkar i över tre dygn!

Ja… men kom in då... Sa hon med en mindre trevlig attityd !


Sista magbilden! V 40 + 1

Väckte Olle och sa att jag inte orkade vara hemma längre och att vi åker in nu! Jag skulle bara in i duschen eftersom att det rann svett om mig. Det här med att föda barn kan liknas med ett maraton stämde nog i mitt fall!

Vi ringde efter taxi som skulle komma inom 20 minuter, vi väntade lite längre eftersom att det var minus 23 grader ute! När vi hade stått ute i en kvart så kom en lite färdtjänst buss. Bilen var varken uppvärmd, för att fläkten inte fungerade bak i bussen, de hade ingen kortläsare och taxitanten hade ingen växel på våran femhundring… Länge stod hon och dividerade om hur vi skulle lösa det här då… Till slut så sa hon att hon kunde ta Olles nummer och komma tillbaka någon gång efter jul å nyår för att få pengarna… Hahah Olle var så förbannad på tanten som aldrig kunde komma iväg för där satt jag och tokandades genom mina värkar och frös som en galning! Men till slut så kom vi iväg!

På förlossningen

Väl inne på förlossningen tog dom de ganska lugnt, fick väga mig (FY!), kissa i en kopp, ta blodtryck och kopplas upp till en ctg apparat.

Blodtrycket var skyhögt, minns inte riktigt vilket värde och jag hade äggvita i urinet… Men det behövde ju inte betyda nått eftersom det kunde ha kommit äggvita från fostervattnet. Tempen var normal.

Värkarna visade var 10 minut och bebisens hjärtljud låg på 140-145. Allt var bra och de bestämde sig efter ett tag att göra en vaginal undersökning för att se OM jag hade kommit igång något… Det var ju sååå glest mellan värkarna, nästan så jag inte behövde komma in! Men Oj, tji fick dom, Öppen 5 cm och livmodertappen var helt utplånad! =D


Total lycka sköljde över mig och vi blev såklart inte hemskickade!

Fick sätta på mig de där otroligt snygga sjukhuskläderna och bara vänta.. eller ja vänta å vänta, det var ju en del arbeten med att ta värkarna!

Tre timmar gick och jag och Olle kämpade med värkar och pratade mycket om förväntningarna vi hade, vad jag ville ha för smärtlindring osv. Ryggbedövning stod högt upp på listan eftersom jag var helt slut och jag ville få chansen att vila från värkarna innan krystvärkarna kom, med tanke på att jag hade dragits med dessa under så lång tid… Men jag valde att testa TENS, å nja sådär, det var mest skönt mellan värkarna men jag skulle ljuga om jag sa att det hjälpte.

Frågade sen sköterskan om jag kunde få testa lustgasen och jag berättade att jag absolut inte ville bli yr eller känna mig full. Så vi började med 20% lustgas och 80%syrgas… Blev mest torr i halsen av det men det gav mig ett visuellt fokus på att andas… på nått vis ;) Sköterskan prövade att höja till 40-60, så dubbla lustgasen! Nu blev jag snurrig och gillade inte alls känslan. Men jag beslöt mig för att pröva lite till. Sköterskorna gick och Olle skulle ut och hämta och värma lite mat till sig. (Så bra om din partner kan få med sig matlåder, för han fick ingen mat alls på förlossningen! Stort tips om du ska föda snart!) När han var borta så prövade jag lustgasen igen men blev groggy denna gång också, tänkte att jag skulle skruva ner till 30% lustgas och började ratta på apparaten där… bara de att på ratten var det markerat från 20 till 80, men det var inte procenten av lustgas utan syrgasen… så när jag trodde att jag vred ner till 30% lustgas så höjde jag istället till 70 lustgas och 30 syrgas!!! Å nu fick jag en suuuper värk så jag sög tag i inandningsdelen och började andas djupt och tungt. Tyckte att det smakade lite konstigt och PANG så var jag helt borta! ”vaknade” till när jag satt på stolen och Olle kom in och jag mumlade om hur vilsen jag var och hur fel det blev! Hahaha det var lite kul! =D

Kl 10 var jag öppen 7 cm och det här skulle ju bli lätt tänkte jag! Bara slutspurten kvar!

Men ack så fel jag hade. Min livmoder sa nu upp sig och tyckte att 3,5 dygns av värkar var nog, så jag pinade mig igenom timmarna fram tills halv 4 och var fortfarande öppen bara 7 cm. Under den här tiden hade jag en barnmorska from enviselandet! Jag bönade och bad om ryggbedövning, men hon tyckte att eftersom jag hade öppnat mig till 7 cm av mig själv så skulle jag allt klara det här naturligt, och att sova nu tyckte hon var idiotiskt, jag skulle ju föda barn nu, inte sova eller vila. Och om jag nu skulle ha en ryggbedövning så skulle hon behöva sätta igång mina värkar så det kom tätare eftersom det fortfarande bara var 7-10 min mellan värkarna. Så då skulle hon behöva ge mig värkstimulerande dropp innan ryggbedövningen! Idiotiskt tyckte jag, varför inte tvärt om, varför pina mig mer innan jag ska få bedövning!?!? Nä men så tyckte hon att jag skulle göra… Tur nog så gick hon av på eftermiddan och då kom min räddare. Barnmorskan som förstod att jag behövde en ryggbedövning nu och värkstimulerande efter!

Å TADA! Ryggbedövningen i, och jag var i himlen! <3 <3 <3 Jag kände inte värkarna och jag kunde både sova i ca en timma och äta riktig mat för första gången på mååånga timmar!

Å vad jag var glad! Nu kändes framtiden ljus igen! Jag och Olle skrattade igen och pratade, tills plötsligt någon gång vid 18 tiden så small det till!

AJ! Aj Aj Aj. ”Den är på väg ut” Skrek jag och drog av mig byxorna. ”Den är här mellan bena!! Jag känner den!” Olle ringde på barnmorskan och hon undersökte mig vaginalt… Nja det var inte redan ute med huvudet dinglandes mellan bena som jag trodde men jag var öppen nästan fullt, bara en liten kant kvar och krystvärkarna var igång! Bye bye ryggbedövningen, nu hjälpte den inte längre.

Här börjar mina fyra timmars långa krystningsarbete. Jag krystade och krystade men inget hände, inget alls. Barnmorskan sa åt mig att andas igenom värkarna och inte trycka på! Ni som någon gång har fått det sagt till er under massiva krystningsvärkar vet hur idiotiskt det är! Man kan inte andas igenom krystningsvärkar, kroppen trycker på automatiskt! Man trycker, så är det bara! Det är som att hoppa från ett hus och nån säger, hoppa här ifrån men ramla inte ner mot marken! Tyngdlagen, lika given är kraften i krystningsvärkarna!  Så jag skrek, hejdlöst och rätt ut, jag som inte trodde att jag skulle skrika. Jag minns hur misslyckad jag kände mig, jag bad hela tiden om ursäkt för jag tyckte att jag var så brutalt dålig, jag var redan nu en misslyckad mamma tyckte jag. Jag fick inte ens ut mitt eget barn…

Olle stod hela tiden och peppade och fläktade mig med ett datorfodral non stop i fyra timmar, men faan fick han om han försökte röra mig, all beröring var som extra värme och extra smärta… Jag tror någon gång efter halva tiden började jag känna hur hopplöst det här var och jag bad om sugklocka, för vid varje krystvärk så kändes det som om jag var på väg att svimma… jag mådde så dåligt och var så trött.. Men även här blev jag nekad, nej då du gör det här så bra av dig själv!

Bra?? Tre timmat och ingen unge?!?! Nä ut skulle han inte komma av sig själv, det visste jag. Jag hade inga krafter kvar alls och nu grät jag bara… När jag krystade så kände jag hur det läckte ut vätska om mig, det var tydligen urin och barnmorskan sa att hon skulle tappa mig på urin. Jaha tänkte jag, nu får man en kateter också.. Men nä, hon tog fram något som såg ut som ett sugrör, till stoleken och allt. ”Ta ett djupt andetag” sa hon och så! ”Nu kissar du” sa hon… Det ända jag kände var att det brände i urinröret, men jag hade fått ett nytt perspektiv på ont vid det här laget, så ont, gjorde det inte… Jag fortsatte att krysta men han rörde sig inte alls trots att jag hade krystat rätt och super starkt i tre och en halv timma! Nu fattade barnmorskan att det var kanske dags att prata med en annan barnmorska och kanske en läkare. Läkaren kom in, tittade inne i mig under en krystvärk och såg att jag tog i allt vad jag kunde och att det var rätt men att barnet inte rörde sig alls, den satt som fast innan den lilla ”uppförsbacken”. Nu blev det fart. Minns att det kom in massa nytt folk och att de tog fram sugklockan, den var liten och vit och såg inte alls ut som jag trodde. Mina krystvärkar var nu också ganska glesa, mellan 1 och två minuter var det mellan dem. Jag låg i gynläge (det läget jag tyckte bäst om, prövade det mesta men jag fick mest kraft här ifrån) och nu var det ingen återvändo det var bara att trycka på och hjälpa liten ut! De fäste sugklockan och drog under den första krystvärken, då fick det ut honom till öppningen. (jag lyckades krysta ca tre, fyra gången vid varje krystvärk) och en bit av hans huvud stack ut mellan bena på mig. Sen när krystvärken försvann så började helvetet att brinna mellan bena på mig. Jag fick total panik av smärtan och jag började hejdlöst skrika och gråta. Barnmorskan tog då tag i min hand så jag fick känna barnets huvud, antagligen för motivation, men det hade helt motsatt effekt på mig. Jag fick ännu mer panik eftersom han satt fast där tänkte jag och jag visst hur lång tid det skulle ta innan näst krystvärk skulle komma, å det gjorde ju så otroligt ont! Jag menar killen hade ju 36 cm i huvudomfång! I ren hetts så började jag krysta, utan värkar… kanske inte superbra. Jag ylade förtvivlat att jag inte kände om nästa värk kom eftersom det gjorde så förbannat ont! ”Jo då du känner”, konstaterade barnmorskan. Medans jag kved och försökte andas bort smärtan stod läkaren och slet i barnets huvud så han inte skulle åka bakåt igen mellan värkarna, Olle har berättat det i efterhand och han sa att det såg helt brutalt ut, hon hade tydligen spjärnat emot för kung och fosterland! Förstå vilken kraft kroppen har!

Nästa krystvärk kom och en barnmorska kom upp mot mitt bröst och körde ner en armbåge i magen på mig och pressade ner den i hopp om att trycka fram bebisen lite till. Under den här krystvärken kom hela huvudet ut men värkarna stannade av igen vid halsen, innan axlarna. Här mins jag inget alls, tror att smärtan var för överväldigande. Det jag mins är känslan jag hade att hela underlivet gick sönder, som om att det slets isär, nedifrån baken och hela vägen fram. Vid nästa krystvärk så mins jag hur jag känner att de drar i hela mig när det försöker få ut honom, som om jag följer med när de drar, är fortfarande helt borta av smärtan och jag vill bara att det ska vara över! Snälla en paus, men då sladdrar det till och det känns som det drar ut en meter med gelé ur mig, Det tog aldrig slut! Det var nog den längsta sekunden eller två i mitt liv. Jag kände varje millimeter av hans kropp när den kom ut, blöt och kladdig. Sen svartnade det ett tag, bara för någon sekund och jag kommer ihåg hur jag tänkte ”å nu ska all smärta bara försvinna!... vänta, kanske nu… eller nu.. eller nu, fan det försvinner ju inte!” trycket nedåt försvann men svedan satt kvar och man var öm (som nu har helt ny betydelse för mig).

Han kom upp på mitt bröst och han skrek.

Jag tittar på Olle som står och gråter och jag tänker ”fasen va vackert... men varför gråter inte jag?!” jag tror rent av att jag inte hade någon ork kvar att gråta… Jag var så otroligt berörd och att se olles reaktion var värt allt för mig! Jag försökte blicka ner på livet som gled omkring på mitt bröst men såg bara massa geggigt mörkt hår, men det var det finaste någonsin!



Jag bad om glasögonen för jag tyckte jag såg så suddigt med de hjälpte inte. Ni vet när man håller för ett öga med fingrarna ett tag å sedan släpper så ser man suddigt en stund, så var det för mig efter det att jag blundat och knipit så hårt med ögonen i fyra timmar, så allt var super suddigt. Men jag såg det jag behövde se å det var att vårt lilla barn var välskapt och vid liv och som en bonus var han det vackraste någonsin! Jag krafsade omkring mellan bena på honom för att se om det var just en han, Olle bekräftade det och det var ju det vi hade trott hela tiden! Klart att Kotten var en pojk! =)

Jag sprack på tre ställen, men bara ytligt så med några snabba stygn så var det fixat! Fast barnmorskan var ju så smart att hon glömde bedöva på det sista stället hon skulle sy, så det var ju kanske inte kalas kul, men ja som sagt, ny syn på smärta hade jag nu!

Något jag fick reda på efteråt var att liten hade navelsträngen runt halsen och att varje gång jag krystade mot slutet så sjönk hans hjärtljud från 160 till 80… Men han klarade de med, men tyvärr så bröt han ett nyckelben på vägen ut. Det är inget man gör något åt utan det läker av sig själv inom tre till fyra veckor. Han verkar heller inte lida av det så det är skönt!

Jag var helt slut efter denna förlossning som enligt mig tog 96 timmar. Då räknar jag från det att jag vaknade natten mellan lördag och söndag kl 02.00 med mina första förlossningsvärkar, för det var de det var, fram till att han föddes 21.56 den 22/12 2010.

Nu i efterhand kan läkarna se att jag antagligen hade en havandeskapsförgiftning och det bidrog säkert till att jag fysiskt inte orkade med denna tuffa förlossning. Sen så på BB så svimmade jag och mådde mycket dåligt och massa prover togs. Mina levervärden var jätte höga i samband med skyhögt blodtryck och dålig syresättning i blodet med lågt blodvärde gjorde läkaren orolig och massa tester gjordes för att utesluta det värsta… det kom inte fram till något utan proverna visade att alla värden var på väg mot det normal igen efter ett par dagar. Det läkaren sa till mig sist var att jag antagligen fick ett blodtrycksfall i levern under förlossningen. Men huvudsaken är att jag mår bra nu och inte minst våran lilla prins Noel Valentin!

Tack för att du har läst min berättelse, hoppas inte du är avskräckt, för jag måste understryka att detta var ovanligt! Jag hade långt ifrån en ”normal” förlossning och därför fick vi också stanna kvar på BB extra länge, men de tog mycket bra hand om oss där! 

På julaftonskvällen, efter mycket tjat från oss, fick vi åka hem på permission. Vi njöt av vår första julafton tillsammans som en familj i vårt hem! Det var underbart!

Det här var början på resten av våra liv!